Om det ultimata attributionsfelet

Människan förenklar omvärlden, stuvar in i fack; skulle vi inte ständigt kategorisera skulle vi inte klara livhanken. Att gruppera, sortera och klassificera är nödvändigt för vår överlevnad. Viss frukt är ätbar, annan inte. Om vi skulle vara tvungna att undersöka allting på nytt varje gång, som någonting aldrig tidigare skådat, skulle vi inte ens komma ur sängen.

Klassiska kategoriseringar:

Men denna livsviktiga förmåga har sina baksidor, särskilt när det gäller människor. Senast händelsen på en parkeringsplats i Landskrona, där information om den misstänktes bakgrund riktade debatten mot att handla om gruppen snarare än individen.

Oftast godtar vi kategoriseringar utan vidare. Bilförsäkringar kostar olika mycket beroende på vilken kategori du tillhör: ung man med snabb bil i storstad, eller äldre kvinna med gammal bil i landsort. Orsaken är statistik över olycksbenägenhet. Men fastän inget säger att just du löper större risk att krocka än Ulla i Ugglarp, betalar du oftast premien utan att knota alltför mycket över diskrimineringen.

Vi kan förstå att det är vanskligt att göra skillnad på individer på grund av deras grupptillhörighet. Vi förstår att det är större skillnad inom grupperna än mellan grupperna. Men det tar emot att tillstå att den sämsta spelaren i favoritlaget är sämre än de flesta i motståndarlaget.

Så länge människans hjärnas kapacitet är begränsad, kommer vi att ha förutfattade meningar. Och så länge människor är olika, kommer vissa ha fler, och starkare, fördomar än andra. Och en del kommer att ha extrema uppfattningar.

Psykologer har länge studerat fördomar och stereotyper, och på 1950-talet myntade Gordon Allport begreppet ”the ultimate attribution error”, det ultimata attributionsfelet. Det har vissa likheter med det fundamentala attributionsfelet.

Vi kategoriserar automatiskt andra personer, hela tiden. Som antingen lika eller olika oss själva – vi eller dom. Enklast är det i sportens värld, där motståndarna, av uppenbara skäl, direkt kategoriseras som de andra. Andra vanliga attribut vi använder för att kategorisera andra är religion, kön, ålder och hudfärg; var för sig eller i kombination.

När vi bestämt att en annan person hamnar i kategorin de andra, kommer vi bedöma dennes agerande annorlunda än om vi kategoriserat denne som en av oss.

Beroende på hur fördomsfulla vi är, riskerar vi att göra det ultimata attributionsfelet.

Det ultimata attributionsfelet innebär följande:

  1. När vi uppfattar att en av de andra gör någonting dumt, tenderar vi att tro att förklaringen ligger i den andres personlighet, och kanske som genetiskt förutbestämt.
  2. När vi uppfattar att en av de andra gör någonting bra, tenderar vi att (bort)förklara detta med att det handlade om:
    (a) ett exceptionellt fall (undantaget som bekräftar regeln)
    (b) tur
    (c) hög motivation och stor ansträngning (han gjorde bra ifrån sig trots att han är en av ”de andra”)
    (d) omständigheterna ledde honom till att göra så.

Det ultimata attributionsfelet gör att vi får det svårare att ändra på våra fördomar om andra grupper av människor. Att träffa en lågmäld amerikan, en finsk nykterist, en deprimerad norrman, en generös skotte, eller en talför norrlänning, räcker inte alltid för att grusa fördomar.

Men det är inte alltid oskyldigt. Exempelvis den tragiska händelsen i Landskrona. Här anges den förmodade gärningsmannen vara från ett annat land än Sverige, och vips är det många som får en helt annan bild av dådet (se DN eller SvD).

Så för de som uppfattar misshandeln som nästintill oundviklig (se punkt 1), blir det logiskt att resonera om hur gruppen som den misstänkte tillhör (invandrare) ska förhindras tillträde till platser där individer ur den egna gruppen vistas (Sverige).

Således gör det ultimata attributionsfelet att det faktum att variationen inom grupperna är större än mellan grupperna blir besvärligt att ta till sig för många; gärningsmannen var ju en av de andra.

Kommentera