Tidsoptimism

Om någon ofta behöver skynda iväg för att hinna, ofta är sent ute eller ständigt är i sista minuten kallas denne ofta för tidsoptimist. Andra säger uppskjutare eller uppskjutarbeteende. På engelska finns uttrycket ”punctually challenged”. I ordets bemärkelse ligger något överslätande, som att det är okej att komma för sent för att man alltid gör det. Andra som inte ser milt på saken kallar det istället exempelvis oförskämdhet, eller helt enkelt att de senfärdiga är själviska. Vad är tidsoptimism, och kan man göra någonting åt det?

Tidsoptimism har ingenting att göra med intelligens, i motsats till vad vissa tror (eller dumhet som andra kanske tror). Män prokrastinerar oftare än kvinnor, och äldre personer gör det mer sällan än yngre. Tidsoptimism kan bero på stora svårigheter att jämka en egen tidsuppfattning med en linjär tid, klocktid. Funktionshinder som innebär större svårigheter med organisation eller koncentration kan också bidra till tidsoptimism.

Men de allra flesta tidsoptimister är sena på grund av att de prokrastinerar, dvs. ständigt skjuter upp saker. Med internet allestädes närvarande har det blivit fantastiskt svårt för tidsoptimister att hinna iväg eller att skriva klart något. Datorn eller telefonen innehåller all världens distraktion, ett klick bort. Det blir lätt Alfons Åberg ska bara – kolla mailen, logga in på facebook, skumma aftonbladet, kolla twitter, flickr, linkedin, allt i sista minuten.

Även om de flesta, om inte alla, tidsoptimister är medvetna om sin ovana så händer det att de skyller den sena ankomsten på särskilda omständigheter just den här gången. Vi har tidigare skrivit om sådant i ett annat inlägg här. Det kan vara ganska störande för omgivningen, när det är uppenbart att det är varken första eller sista gången det händer. En vanlig kommentar är ”jag jobbar bäst under tidspress”, när de kanske egentligen borde säga att  ”jag klarar nästan inte att jobba utan tidspress”. Att komma sent har blivit en vana, precis som att röka, springa 1 mil varannan dag eller att säga ”liksom” mellan vartannat ord.

Tidsoptimism kan utgöra ett reellt hot mot karriär och socialt liv. Det kan medverka till en ond cirkel. Vissa områden, uppgifter eller personer kan förknippas med negativa känslor och därför skjuts sådant upp allt oftare i framtiden (se här för exempel). Men många kan förstå hur svårt det kan vara att bryta en vana: Trots påtagliga negativa effekter kan det vara väldigt svårt. (Tänk t.ex. på att 90% av alla lungcancerfall i västvärlden beror på rökning och ändå ökar rökning bland unga.)

Så vad kan man göra?

Om man söker förklaringar till ett beteende ska man minnas att en orsak till ett beteende inte nödvändigtvis är detsamma som göder beteendet idag. Om man är inriktad på förändring, kan man hålla det enkelt och försöka närma sig hur det fungerar idag. Och det blir förenklat här…det är ju en blogg.

Det kan bli en rundgång när man försöker förklara varför man är på ett visst sätt. Om någon frågar Lisa varför hon alltid är ute i sista minuten kanske hon svarar att hon är tidsoptimist. ”Ja, det är för att jag ofta är för optimistisk i bedömningen av hur mycket tid det går åt till att ta mig iväg: Därför är jag tidsoptimist.” Det Lisa gjorde här var att med lite flera ord beskriva hur hon är. Vi har inte fått något svar på varför hon är tidsoptimist. Det blir tydligt med ett annat exempel: Kalle, varför är du en sån grinpelle? Jo, säger Kalle, det är för att jag ofta är sur och fräser åt folk, därför är jag en sån grinpelle. Platt fall – frågan var ju varför Kalle var som han är.

Vi behöver försöka förklara tidsoptimism istället för att med flera ord beskriva det. Vi håller det väldigt enkelt och utgår från att vi handlar efter vilka konsekvenser det får, och att vi styrs starkare av konsekvenser ju närmare i tiden de ligger. Det är en generell princip som duger till en början. Då kan vi ställa upp följande exempel på faktorer som påverkar tidsoptimism nästa gång det är aktuellt:

  1. Innan man går hemifrån tycker man att det inte är särskilt roligt att avbryta det man gör eller att göra sig i ordning.
  2. På väg tycker man det är tråkigt att vänta på bussen/tåg. Man kan inte riktigt med att ta det lugnt på väg.
  3. Framme: Skulle man vara i tid (dvs. att vara på plats något innan utsatt tid) tycker man att det vore tråkigt att vänta. Och så ofta man precis har hunnit – eller blivit bara några minuter sen – genom att skynda, skynda.
    Framme, men sen: skönt att den andra redan var där! Vännen eller kollegan verkar inte vara jättebekymrad över senfärdigheten. Visst, kanske kommer en tråkig kommentar här och där, men inte konsekvent några märkbara negativa konsekvenser.

Sedan kan det vara så att tidsoptimisten innan ett möte skyndar och oroar sig. Men väl på plats rinner detta av, ganska skönt, och ersätts med positiva tankar om hur bra det gick trots allt. Det är möjligt att detta skifte från negativt till positivt faktiskt förstärker positiva aspekter av att komma sent. Jämför med att du klarar av en uppgift du trodde att du skulle förlora. Visst känns det bättre än att klara en uppgift som du visste var enkel?

För att vara tydlig, detta gäller alltså sannolikheten att bete sig som en tidsoptimist nästa gång det är aktuellt. Inte varför man blev det eller varför man är det. Men någonstans måste man börja, om man söker förändring.

Vissa bara måste, av outgrundliga skäl, göra en grej till innan de går hemifrån. Andra tycker att det är andra saker i kedjan som är besvärliga. Men det är oftast en sak som är den största bidragande faktorn. Där man känner igen sig, där börjar man. Det är viktigt att erkänna för sig själv de faktiska negativa konsekvenserna av att komma sent. Men också att ge sig själv stort beröm när man lyckats komma i tid (dvs. 15 minuter innan), eller lyckats lämna in en uppgift i tid (t.ex. en dag innan). För dem som lider svårt av prokrastinering och har särskilt tungt med att komma iväg  kan man se till att sätta som mål inte att komma i tid utan att komma hemifrån i god tid. Att ställa fram klockan har många provat, det ger dock sällan goda resultat på lång sikt.

Med hjälp av exemplen ovan kan vi formulera exempel på åtgärder.

Till tidsoptimisten

  • Anförtro någon vän dina funderingar, ärligt och öppet.
  • Ta kritik utan att börja förklara dig med särskilda omständigheter.
  • Erkänn fullt ut de negativa konsekvenser din ovana burit med sig, låt dem inte bara skymta förbi.
  • Sätt korta delmål för jobbiga uppgifter – vad du ska hinna inom 5 minuter.
  • Använd listor på vad som ska göras och hur lång tid det tar.
  • Lägg på en kvart för varje timme du tror en uppgift tar.
  • Ta tid på hur lång tid det faktiskt brukar ta att göra olika saker,  t.ex. åka till jobbet.
  • Upplever du att du begränsas mycket av det, ta kontakt med en psykolog.

Till tidsoptimistens vän

  • Anförtro din vän dina funderingar, ärligt och öppet. Beskriv hur du känner.
  • Sätt tydliga gränser.
  • Var tydlig med vad du kommer göra om gränserna överträds.
  • Följ detta därefter, så långt det är möjligt.

Till er båda

Att ändra vanor kan vara ett stort åtagande. Det kan ta lång tid och vägen kantas ofta av bakslag. Det finns många ”såhär botar du det”-sidor på internet med kloka tips (se här). Inlägget här är menat som en informativ utgångspunkt, inte ett åtgärdsprogram. Ingen är perfekt, vi har alla våra strider att utkämpa: Var snälla mot varandra.

 

Kommentera gärna!

8 svar till “Tidsoptimism”

  1. Simon skriver:

    Jag jobbar med en tidsoptimist, väntar på honom just nu…. Men då har jag iofs tid att läsa detta :-)

  2. Mirjami hagery skriver:

    Missar man en timme på morgonen så får man jaga den hela dagen.

  3. Lycka skriver:

    Hej!

    Ar denna blogg nerlagd? Det verkar som att det senaste inlagget var for ett ar sedan… Synd i sa fall, verkar ha varit en riktigt bra blogg!

  4. Marianne Atlegård skriver:

    Det är ingen ide att komma i tid!
    Det finns aldrig någon där som ser det!

    Prokrastinerare med ca 10 000 ofullständiga projekt
    OCH tidsoptimist

  5. Maria skriver:

    Jag är tidsoptimist! Och nu när jag egentligen borde springa till jobbet så sitter jag och läser det här…

    Men jag undrar, kan tidsoptimism gå i arv? Hela min mammas släkt är precis som jag!

    • Hej Maria, träffande kommentar. Ärftlighet är hemskt knepigt att beskriva enkelt. Men ok. Om du menar gå i arv som att du har ärvt gener som styr beteendet så är svaret ja, det verkar finnas en ärftlig komponent i tendensen att prokrastinera, att skjuta upp saker. Ärftlighet mäts i hur mycket av skillnaderna mellan individer som kan hänföras till gener, inte hur mycket av beteendet som orsakas av gener. Hur mycket av skillnaden i prokrastinering mellan individer beror på ärftlighet? På en skala mellan 0-100 procent är det ca 20 procent. Detta kan jämföras med ärftligheten för kroppslängd, som är 80 procent. Eller med skillnader i optimism och pessimism, där ärftligheten är ca 25 procent. Men kom ihåg att bara för att något är ärftligt är det inte automatiskt svårare att ändra än något som är inlärt. Om man nu vill ändra det, vill säga. Hoppas du blev klokare.

  6. stina skriver:

    Haha jag var tvungen att läsa det här och se vad de e för fel på mig, så jag tänkte jag kan läsa dehär sen sova ! men så vart de ju inte :/ en riktig tidsoptimist !

  7. otur skriver:

    Jag är tidsoptimis!!! Och jag hatar det som fan..

Kommentera