Tidsoptimism har ingenting att göra med intelligens, i motsats till vad vissa tror (eller dumhet som andra kanske tror). Män prokrastinerar oftare än kvinnor, och äldre personer gör det mer sällan än yngre. Tidsoptimism kan bero på stora svårigheter att jämka en egen tidsuppfattning med en linjär tid, klocktid. Funktionshinder som innebär större svårigheter med organisation eller koncentration kan också bidra till tidsoptimism.

Men de allra flesta tidsoptimister är sena på grund av att de prokrastinerar, dvs. ständigt skjuter upp saker. Med internet allestädes närvarande har det blivit fantastiskt svårt för tidsoptimister att hinna iväg eller att skriva klart något. Datorn eller telefonen innehåller all världens distraktion, ett klick bort. Det blir lätt Alfons Åberg ska bara – kolla mailen, logga in på facebook, skumma aftonbladet, kolla twitter, flickr, linkedin, allt i sista minuten.

Även om de flesta, om inte alla, tidsoptimister är medvetna om sin ovana så händer det att de skyller den sena ankomsten på särskilda omständigheter just den här gången. Vi har tidigare skrivit om sådant i ett annat inlägg här. Det kan vara ganska störande för omgivningen, när det är uppenbart att det är varken första eller sista gången det händer. En vanlig kommentar är ”jag jobbar bäst under tidspress”, när de kanske egentligen borde säga att  ”jag klarar nästan inte att jobba utan tidspress”. Att komma sent har blivit en vana, precis som att röka, springa 1 mil varannan dag eller att säga ”liksom” mellan vartannat ord.

Tidsoptimism kan utgöra ett reellt hot mot karriär och socialt liv. Det kan medverka till en ond cirkel. Vissa områden, uppgifter eller personer kan förknippas med negativa känslor och därför skjuts sådant upp allt oftare i framtiden (se här för exempel). Men många kan förstå hur svårt det kan vara att bryta en vana: Trots påtagliga negativa effekter kan det vara väldigt svårt. (Tänk t.ex. på att 90% av alla lungcancerfall i västvärlden beror på rökning och ändå ökar rökning bland unga.)

Så vad kan man göra?

Om man söker förklaringar till ett beteende ska man minnas att en orsak till ett beteende inte nödvändigtvis är detsamma som göder beteendet idag. Om man är inriktad på förändring, kan man hålla det enkelt och försöka närma sig hur det fungerar idag. Och det blir förenklat här…det är ju en blogg.

Det kan bli en rundgång när man försöker förklara varför man är på ett visst sätt. Om någon frågar Lisa varför hon alltid är ute i sista minuten kanske hon svarar att hon är tidsoptimist. ”Ja, det är för att jag ofta är för optimistisk i bedömningen av hur mycket tid det går åt till att ta mig iväg: Därför är jag tidsoptimist.” Det Lisa gjorde här var att med lite flera ord beskriva hur hon är. Vi har inte fått något svar på varför hon är tidsoptimist. Det blir tydligt med ett annat exempel: Kalle, varför är du en sån grinpelle? Jo, säger Kalle, det är för att jag ofta är sur och fräser åt folk, därför är jag en sån grinpelle. Platt fall – frågan var ju varför Kalle var som han är.

Vi behöver försöka förklara tidsoptimism istället för att med flera ord beskriva det. Vi håller det väldigt enkelt och utgår från att vi handlar efter vilka konsekvenser det får, och att vi styrs starkare av konsekvenser ju närmare i tiden de ligger. Det är en generell princip som duger till en början. Då kan vi ställa upp följande exempel på faktorer som påverkar tidsoptimism nästa gång det är aktuellt:

1. Innan man går hemifrån tycker man att det inte är särskilt roligt att avbryta det man gör eller att göra sig i ordning.
2. På väg tycker man det är tråkigt att vänta på bussen/tåg. Man kan inte riktigt med att ta det lugnt på väg.
3. Framme: Skulle man vara i tid (dvs. att vara på plats något innan utsatt tid) tycker man att det vore tråkigt att vänta. Och så ofta man precis har hunnit – eller blivit bara några minuter sen – genom att skynda, skynda.
   Framme, men sen: skönt att den andra redan var där! Vännen eller kollegan verkar inte vara jättebekymrad över senfärdigheten. Visst, kanske kommer en tråkig kommentar här och där, men inte konsekvent några märkbara negativa konsekvenser.

Sedan kan det vara så att tidsoptimisten innan ett möte skyndar och oroar sig. Men väl på plats rinner detta av, ganska skönt, och ersätts med positiva tankar om hur bra det gick trots allt. Det är möjligt att detta skifte från negativt till positivt faktiskt förstärker positiva aspekter av att komma sent. Jämför med att du klarar av en uppgift du trodde att du skulle förlora. Visst känns det bättre än att klara en uppgift som du visste var enkel?

För att vara tydlig, detta gäller alltså sannolikheten att bete sig som en tidsoptimist nästa gång det är aktuellt. Inte varför man blev det eller varför man är det. Men någonstans måste man börja, om man söker förändring.

Vissa bara måste, av outgrundliga skäl, göra en grej till innan de går hemifrån. Andra tycker att det är andra saker i kedjan som är besvärliga. Men det är oftast en sak som är den största bidragande faktorn. Där man känner igen sig, där börjar man. Det är viktigt att erkänna för sig själv de faktiska negativa konsekvenserna av att komma sent. Men också att ge sig själv stort beröm när man lyckats komma i tid (dvs. 15 minuter innan), eller lyckats lämna in en uppgift i tid (t.ex. en dag innan). För dem som lider svårt av prokrastinering och har särskilt tungt med att komma iväg  kan man se till att sätta som mål inte att komma i tid utan att komma hemifrån i god tid. Att ställa fram klockan har många provat, det ger dock sällan goda resultat på lång sikt.

Med hjälp av exemplen ovan kan vi formulera exempel på åtgärder.

Till tidsoptimisten

• Anförtro någon vän dina funderingar, ärligt och öppet.
• Ta kritik utan att börja förklara dig med särskilda omständigheter.
• Erkänn fullt ut de negativa konsekvenser din ovana burit med sig, låt dem inte bara skymta förbi.
• Sätt korta delmål för jobbiga uppgifter – vad du ska hinna inom 5 minuter.
• Använd listor på vad som ska göras och hur lång tid det tar.
• Lägg på en kvart för varje timme du tror en uppgift tar.
• Ta tid på hur lång tid det faktiskt brukar ta att göra olika saker,  t.ex. åka till jobbet.
• Upplever du att du begränsas mycket av det, ta kontakt med en psykolog.

Till tidsoptimistens vän

• Anförtro din vän dina funderingar, ärligt och öppet. Beskriv hur du känner.
• Sätt tydliga gränser.
• Var tydlig med vad du kommer göra om gränserna överträds.
• Följ detta därefter, så långt det är möjligt.

Till er båda

Att ändra vanor kan vara ett stort åtagande. Det kan ta lång tid och vägen kantas ofta av bakslag. Det finns många ”såhär botar du det”-sidor på internet med kloka tips (se här). Inlägget här är menat som en informativ utgångspunkt, inte ett åtgärdsprogram. Ingen är perfekt, vi har alla våra strider att utkämpa: Var snälla mot varandra.

Enligt Skolverkets allmänna råd bör det krävas en pedagogisk, medicinsk, psykologisk och social utredning inför beslut om mottagande i särskola och Skolinspektionen redovisar sin kritik mot dessa delar. Men vem känner sig träffad?

Skolinspektionens rapport visar att psykologers utredningar i 87 % av fallen håller godtagbar eller bättre kvalitet, medan de saknas helt i 4 % av fallen. Det lämnar 9 % till undermåligt utförda utredningar. Att nästan var tionde psykologutredning är undermålig är överraskande. Skolinspektionen noterar att även om utredningen är godtagbar kan utlåtandet vara undermåligt. Således har psykologprofessionen en del att göra. Tyvärr noteras också att i de fall psykologen uppmanat till en förnyad bedömning inom nära framtid har detta sällan följs.

Men vad säger Skolinspektionen mera? Tråkigt nog saknas social utredning i 61 % av de fall som har granskats. I den psykologiska eller medicinska delen av utredningen finns det ibland uppgifter som en social utredning ska innehålla, men Skolinspektionen anger inte hur ofta man fann detta.

Det finns en skillnad i kritiken av de pedagogiska, psykologiska, medicinska och sociala utredningar som legat till grund för beslut: I den psykologiska och medicinska delen anger Skolinspektionen vem de adresserar, nämligen psykolog och läkare. För den pedagogiska delen är det enkelt att förstå vem Skolinspektionen adresserar även om de inte nämner någon profession (vi följer deras exempel). För den sociala delen är det svårare. Vem ska egentligen utföra följande:

De sociala utredningarna kan komplettera övriga utredningar och utredningsunderlag vad gäller olika sociala bakgrundsfaktorer. Barns utveckling och mognad men också möjlighet att ta till sig undervisning och fungera i en utbildningssituation kan tydligt påverkas av sociala faktorer av olika slag utanför skolan. Dessa förhållanden behöver klarläggas och tas med vid bedömningen kring ett mottagande i särskolan, men också för att kunna forma utbildningen efter barnets behov och förutsättningar. Den sociala utredningen kan vara extra viktig i ärenden som berör barn med annan kulturell bakgrund för att få svar på exempelvis skolgång i tidigare hemland eller om det finns traumatiska upplevelser i barnets historia och så vidare. (s. 22)

Vem har kunskap om huruvida barns utveckling och mognad har påverkats av sociala faktorer? Vem har möjlighet att avgöra om potentiellt traumatiska upplevelser i barnets historia har lämnat långtgående konsekvenser?

Det framgår heller inte av Skolverkets allmänna råd för utredning för beslut om särskola vilken yrkesgrupp man anser bör utföra den sociala utredningen. Skolverket säger att ”Olika typer av expertkun-skaper erfordras för att genomföra de utredningar som behövs. För bedömningen av barnets behörighet för särskolan behövs normalt såväl pedagogisk, psykolog-isk, medicinsk som social sakkunskap.”

Det vore önskvärt med en tydligare adressat och vi hoppas att nyare föreskrifter tydliggör vem man anser har denna ”sociala sakkunskap” – som mer än tangerar kunskap om psykologisk påverkan.

Ett överraskande sidospår är att Skolinspektionen skriver att den medicinska delen av utredningen

bör också ge besked om alternativa diagnoser i förekommande fall som kan förklara barnets svårigheter och dessutom i förekommande fall fastställa om det föreligger bestående begåvningsmässigt funktionshinder på grund av hjärnskada, samt autism eller autismliknande tillstånd. (s. 17)

Den medicinska delen är viktig. Men vi hoppas att det specificeras närmare exakt vilka medicinska undersökningar som, utom i uppenbara fall, kan fastställa dessa tillstånd. Vid vidare läsning förstår man att den medicinska professionen också önskar närmare specifikation:

Enligt Socialstyrelsen experter är det oklart för många läkare som idag förväntas skriva ett intyg inför mottagande i särskola vad de ska bedöma och det saknas vägledning i form av en blankett eller motsvarande. (s. 21-22)

Det är tämligen överraskande att många läkare önskar en blankett för att kunna avgöra vad de ska bedöma. Möjligen kan man be Försäkringskassan om hjälp med utformandet av denna blankett?

Psykoterapi är en sammansättning av grekiskans psyche och therapeia, och betyder behandling av psykiska problem med psykologiska metoder.

Psykologisk behandling avser inte primärt att lindra vardagsproblem eller vanliga svackor i livet: då handlar det om stödsamtal, krisstöd, rådgivning eller konsultation. Inte heller är psykologiska behandlings-metoder framtagna för att – som vissa tror – leverera maxad konstant lycka i livet: detta är vanvett, men kallas ibland coaching.

I ett försök att göra skillnad på å ena sidan psykoterapi för att utveckla eller förbättra sidor hos sig själv, å andra sidan psykoterapi för att lindra psykiska problem, kallas ibland det förra för psykoterapi och det senare för psykologisk behandling.

Ett problem som uppstod vid den senaste uppdateringen av programvaran har inneburit att det senaste inlägget Vad är psykoterapi har fallit bort. Vi lägger in det igen strax, men tyvärr kan vi inte återställa kommentarerna.

Terapeuten av Magritte

Söker man någon för att lindra oro, nedstämdhet, eller trötthet, eller någon att tala med för att förstå sig själv bättre, märker man snart att det är en djungel av olika kompetenser, titlar och professioner.

Söker man privat finns annonser överallt om olika typer av terapeuter, som nog är den vanligaste benämningen. Det är förvirrande, hur hittar man rätt – och till att börja med, vad är en terapeut?

Det kan vara läskigt att till en okänd person anförtro sina tankar, känslor, sin oro och sina förhoppningar. Det är en väldigt intim arena där man kanske berättar sådant man aldrig tidigare har vågat berätta. I psykologisk behandling finns alltid en ojämlik maktbalans. Behandlaren vet mycket om klienten och besitter stor möjlighet att påverka den som söker hjälp. Då är det en trygghet att veta att man har ett skydd om terapeuten begår allvarliga fel.

Terapeut betyder behandlare. Vi använder ofta terapeut om personer som arbetar med människor, exempelvis samtalsterapeut. Det används också omväxlande för psykolog, kurator, eller någon annan som vi pratar med för att må bättre. Det är här som det blir snårigt.

I princip kan du använda vilket substantiv som helst som prefix och vips har du skapat en fin titel. Oftast är prefixet, det som står före terapeut, en benämning på vilket sätt behandlingen går tillväga, alltså metoden. Ibland anger prefixet vad som ska behandlas.

Ett axplock: relationsterapeut, parterapeut, familjeterapeut, anhörigterapeut, alkoholterapeut, SPA-terapeut, massageterapeut, hästterapeut, gestaltterapeut, regressionsterapeut, symboldrama-terapeut, fotterapeut. Eller Energi Flow Breathing-terapeut, kraniosacral terapeut och alternativ terapeut.

Problemet med att använda titeln terapeut är att den säger endast vad någon gör, eller hoppas kunna göra – och det i en oerhört allmän bemärkelse: en terapeut syftar till att skapa förändring, bota, lindra. Från sjukt till friskt, från dåligt till bra, från ett till annat. Men den säger ingenting om vad någon är: alltså utbildning, erfarenhet, kompetens. Är det något som behövs för att skapa förändring hos människan, är det utbildning. Har man inte en gedigen utbildning, fiskar man i grumligt vatten när man kallar sig terapeut. (Exempel här och här.)

Ett exempel på hur otydligt terapeut-titeln är, klippt från en hemsida:

”Terapeut är här en samlingsbenämning på bl.a. psykolog, psykoterapeut, terapeut, massör, coach, yogalärare, medial konsult och meditationslärare.”

Det är föredömligt att de förtydligar vad de menar. Tyvärr blir det ett extra fint exempel på hur svårt det är att veta vad en terapeut är (medial konsult?), eftersom de känner sig manade att inkludera terapeut i listan över vad terapeut betyder.

Det handlar om säkerhet. Kvalitetssäkerhet och patientsäkerhet. Har den som man söker hjälp av en legitimation utfärdad av social-styrelsen, dvs. legitimerad psykolog eller psykoterapeut, har man ett skydd om något skulle gå fel. Men det är tyvärr inte någon jackpott om den man tänker träffa är diplomerad eller certifierad. Vad skyddet anbelangar kan denne lika gärna vara adlad eller utsedd av högre makter. (Läs mera.)

Igen – detta handlar inte om vem som är bra eller dålig. Det handlar om att den som söker hjälp ska ha ett skydd om terapeuten gör fel.

Alltså: Det går inte att säga vad en terapeut är. Vem som helst kan ju kalla sig terapeut – och det gör ju såväl psykologer och psykoterapeuter som mediala konsulter. Vem som helst kan starta och driva en utbildning för terapeuter. Om man går hos en icke legitimerad terapeut kan det vara allt från fantastiskt till förödande förvärrande. Om det går illa står man med samma skydd som, eller snarare sämre än om du hade köpt en mobiltelefon.

Skicklighet kan inte garanteras. Men för säkerhets skull, välj någon med legitimation.

Klassiska kategoriseringar:

[Show as slideshow]

[View with PicLens]

Men denna livsviktiga förmåga har sina baksidor, särskilt när det gäller människor. Senast händelsen på en parkeringsplats i Landskrona, där information om den misstänktes bakgrund riktade debatten mot att handla om gruppen snarare än individen.

Oftast godtar vi kategoriseringar utan vidare. Bilförsäkringar kostar olika mycket beroende på vilken kategori du tillhör: ung man med snabb bil i storstad, eller äldre kvinna med gammal bil i landsort. Orsaken är statistik över olycksbenägenhet. Men fastän inget säger att just du löper större risk att krocka än Ulla i Ugglarp, betalar du oftast premien utan att knota alltför mycket över diskrimineringen.

Vi kan förstå att det är vanskligt att göra skillnad på individer på grund av deras grupptillhörighet. Vi förstår att det är större skillnad inom grupperna än mellan grupperna. Men det tar emot att tillstå att den sämsta spelaren i favoritlaget är sämre än de flesta i motståndarlaget.

Så länge människans hjärnas kapacitet är begränsad, kommer vi att ha förutfattade meningar. Och så länge människor är olika, kommer vissa ha fler, och starkare, fördomar än andra. Och en del kommer att ha extrema uppfattningar.

Psykologer har länge studerat fördomar och stereotyper, och på 1950-talet myntade Gordon Allport begreppet ”the ultimate attribution error”, det ultimata attributionsfelet. Det har vissa likheter med det fundamentala attributionsfelet.

Vi kategoriserar automatiskt andra personer, hela tiden. Som antingen lika eller olika oss själva – vi eller dom. Enklast är det i sportens värld, där motståndarna, av uppenbara skäl, direkt kategoriseras som de andra. Andra vanliga attribut vi använder för att kategorisera andra är religion, kön, ålder och hudfärg; var för sig eller i kombination.

När vi bestämt att en annan person hamnar i kategorin de andra, kommer vi bedöma dennes agerande annorlunda än om vi kategoriserat denne som en av oss.

Beroende på hur fördomsfulla vi är, riskerar vi att göra det ultimata attributionsfelet.

Det ultimata attributionsfelet gör att vi får det svårare att ändra på våra fördomar om andra grupper av människor. Att träffa en lågmäld amerikan, en finsk nykterist, en deprimerad norrman, en generös skotte, eller en talför norrlänning, räcker inte alltid för att grusa fördomar.

Men det är inte alltid oskyldigt. Exempelvis den tragiska händelsen i Landskrona. Här anges den förmodade gärningsmannen vara från ett annat land än Sverige, och vips är det många som får en helt annan bild av dådet (se DN eller SvD).

Så för de som uppfattar misshandeln som nästintill oundviklig (se punkt 1), blir det logiskt att resonera om hur gruppen som den misstänkte tillhör (invandrare) ska förhindras tillträde till platser där individer ur den egna gruppen vistas (Sverige).

Således gör det ultimata attributionsfelet att det faktum att variationen inom grupperna är större än mellan grupperna blir besvärligt att ta till sig för många; gärningsmannen var ju en av de andra.

Fenomenet ”fundamental attribution error” , översatt vid höften till svenska blir det fundamentalt förklaringsfel, eller attributionsfel, har varit känt sedan trettio-fyrtio år, men är likväl nyttigt att ha i åtanke än idag:

Det fundamentala förklaringsfelet innebär att vi över-
värderar personlighetens betydelse för andras
beteende och undervärderar situationens betydelse.

Det fundamentala attributionsfelet upptäcktes av en slump. Två forskare lät ett antal personer läsa texter som var antingen för eller emot Fidel Castro. Läsarna skulle sedan bedöma om skribenterna själva gillade Castro eller inte. När läsarna fick veta att skribenterna själva fått välja ståndpunkt, för eller emot, bedömde de skribenterna som skrivit positivt om Castro att också ha positiva attityder gentemot honom.

Men, tvärtemot vad forskarna trodde, när läsarna fick veta att ståndpunkten bestämdes genom att singla slant, trodde de ändå att skribenterna som skrivit positivt om Castro faktiskt också gillade honom mera än de skribenter som skrivit negativt om honom.

Läsarna kunde helt enkelt inte helt ta till sig att det var situationen, här alltså endast slumpen, som avgjorde om skribenten skrivit positivt eller negativt om Fidel Castro. De kunde inte låta bli att, till viss del, förklara textens ståndpunkt med skribentens egna åsikter.

Det fundamentala förklaringsfelet hittar vi överallt. Ett tydligt exempel finns inom just filmens värld. Vi förklarar, eller attribuerar, rollkaraktärens beteende med skådespelarens egenskaper: ser du en tuff snut på film och sedan träffar skådespelaren, kommer du förmoda att också skådespelaren är tuff – fastän han ju bara spelade tuff i just den filmen.

Den som känner till den framgångsrika tv-serien Star Trek, senare filmatiserad, vet att där finns karaktären Spock, spelad av Leonard Nimoy. Skådespelaren Nimoy upplevde att andra sammanblandade hans karaktär Spock och hans privata person så till den grad att han genomled en identitetskris och skrev en bok med den talande titeln ”I Am Not Spock” (1977).

Det blev senare så att Nimoy fick kapitulera inför det fundamentala förklaringsfelet och acceptera att många trodde att han i verkliga livet faktiskt talade, betedde sig, och kände som Spock. Således utkom 1995 Nimoys andra självbiografi: ”I Am Spock”.

Titta igenom listan på nominerade till en Oscar. Kan du se att du tillskrivit skådisarna egenskaper som egentligen tillhör deras karaktärer i filmerna?

Det fundamentala förklaringsfelet innebär alltså att vi felaktigt förklarar ett beteende genom personliga egenskaper. Ibland kan det förstås vara rätt, att din kollega kom sent till jobbet imorse kan vara ett tecken på att han är en tidsoptimist, alltså ofta är ute i sista minuten. Men när du själv kommer sent – är det för att  just idag var tunnelbanan sen eller att du just idag råkade ta skorna som skaver?

Det kan vara förlåtande att minnas det fundamentala attributionsfelet när andra ställer till det för sig eller för dig. Ett sätt att försöka minska risken för attributionsfel – det är svårt att helt vaccinera sig – kan vara att låtsas att man är den andre och försöka komma på förklaringar till varför det blev tokigt: till exempel kan du om du väntar på någon som är sen till ert möte tänka dig möjliga orsaker till att du själv skulle komma sent – eller orsaken till varför du någon gång tidigare råkat komma sent. Då blir det enklare att komma på situationsförklaringar. Då slipper också den andre bli etiketterad som en klantig typ, tölpaktig person eller dylikt.

När du blir otrevligt bemött, eller när du måste ta konsekvenserna av att någon annan gjort fel, eller när du hör ett dåligt tacktal på Oscarsgalan: tänk på att den andres agerande kanske beror mer på situationen än på vederbörandes personlighet.



P.s. Har du frågor kan vi försöka besvara dem, och vi vill gärna veta vad du tycker om det vi har skrivit.

Väl hemma efter jobbet ser du att du har en stor mjölkbrun fläck kaffe latte på dina vita byxor. Jäklar! Alla måste ha sett den, att ingen sade någonting! De skämtade säkert om dig, de kommer aldrig att glömma och du kommer aldrig komma över det här. Nu har du gjort bort dig totalt. Känns det här igen? Du har drabbats av spotlight-effekten.

Missgrepp och felgrepp, felsteg, förvillelser och försummelser, fadäser, klavertramp, tabbar och tavlor, och inte minst grodor. En ofrånkomlig del av livet. Usch och fy, tänk om man slapp.

Om du inte är en Wanja Lundby-Wedin, Britney Spears,  eller Tiger Woods, som mer eller mindre har valt att vara offentliga personer, finns det tröst. Trösten kallas spotlight-effekten och är ett universellt fenomen hos oss människor.

Spotlight-effekten är ett exempel på hur kunskap om hur vi fungerar kan vara till hjälp. Försök att komma ihåg det här gång du gör ett misstag!

Spotlight-effekten  innebär att vi ständigt överskattar den uppmärksamhet som andra ägnar oss. Tänk dig att kliva in i ett fullt klassrum ìklädd en tröja med en stor bild på Christer Sjögren¹. Hur många tror du skulle lägga märke till motivet? Detta har amerikanska studenter fått genomlida i forskningssyfte. Men inte med Christer Sjögren utan Barry Manilow eller Vanilla Ice (bilden på honom hade undertexten ”Ice, Ice, Baby”) – två väldigt kända men mindre populära bland målgruppen. Se länkarna om du undrar varför.

Försökspersonerna som gick in, och nästan direkt ut igen, ur ett rum med andra studenter var övertygade att minst hälften av de andra hade sett motivet. Men i själva verket var det knappt var fjärde som hade sett. Spotlight-effekten gäller även när det inte handlar om pinsamma situationer: när försökspersonerna bar en tröja med antingen Bob Marley, Jerry Seinfeld eller Martin Luther King – motiv utvalda för deras popularitet -  var det endast en av tjugo (5 %) klasskamrater som hade sett motivet på tröjan. Vad trodde försökspersonerna? Återigen trodde de att hälften hade sett motivet.

Spotlight-effekten gäller även när det kommer till vad vi säger. Vi bedömer att andra uppfattar våra stakningar, feluttal eller tokiga utsagor i högre utsträckning än vad de andra egentligen gör. Händer det att du ältar saker som du sagt i en diskussion med flera andra? Tänk då på att spotlight-effekten gäller för de andra också – de grubblar nog också på varför de sade så tokiga saker. Du minns nog inte de andras grodor så väl, för du var upptagen med att tänka på vad du själv skulle säga eller hade sagt.

Spotlight-effekten är en konsekvens av ett egocentriskt drag vi alla bär. Vi har så fullt upp att tänka på oss själva att vi inte lägger märke till andra – men vi utgår från hur mycket vi tänker på oss själva när vi gissar hur mycket andra tänker på oss.

På sätt och vis är man medveten om spotlight-effekten, eftersom man vid eftertanke ändrar sin uppfattning något av hur många som såg ens snedsteg. Försökspersonerna med den pinsamma tröjan gissade först att ca tre av fyra, eller 75 % av klasskamraterna, hade sett motivet, men tänkte efter och sänkte sina gissningar till i snitt 50 %.

Så även om du tror dig kunna resonera dig fram till hur många som sett din blunder – du kan nog sänka ribban ytterligare. Det var kanske inte ens fem av dina tio kollegor som såg dig spilla kaffe. Snarare en eller två.

Fastän vi på ett sätt är medvetna om detta och justerar våra gissningar vartefter, tror vi alltså att det vi gör, säger eller har på oss uppmärksammas av upp till sex gånger fler personer än det faktiskt är.

Till nästa gång du har hamnat i rampljuset: kom ihåg att skenet bedrar. Det lyser inte alls så starkt som du tror.


_______________________

¹ Christer Sjögren må vara älskad av många, liksom Barry Manilow och Vanilla Ice. Men ni kan kanske hålla med om att det i olika situationer torde vara förknippat med viss vånda att deklamera denna kärlek.

Studien som beskrivs ovan: Gilovic, Medvec & Savitsky (2000). The Spotlight Effect: An Egocentric Bias in Estimates of the Salience of One’s Own Actions and Appearence. Journal of Personality and Social Psychology, 78(2).

Bland kommentarerna till artiklarna finns exempel på de tidigare myter om KBT som vi har skrivit om (det är ytligt och det är simpelt). Det finns där även exempel på ännu en myt. En felsägning som undertecknad råkade höra en gång illustrerar myten ganska bra: ”Vladimir Putin, jag tycker han är en läskig typ”, säger den ene, varpå den andra replikerar ”jamenvisst, han var ju en sån där KBT:are — nej! jag menar KGB:are”.

En del människor verkar förstå det som att man i KBT hjärntvättar patienterna: att patienten är sjuk för att han eller hon tänker ”fel”, därför går behandlingen ut på att få till det här med att tänka ”rätt”. Inte helt olikt sinnebilden av hur det fungerar i totalitära stater.

Det är naturligtvis svårt att inte dra den parallellen när man  får höra att KBT förändrar ditt sätt att tänka. Men det faller på sin egen orimlighet, förstås. Men egentligen ändrar man aktivt ganska lite innehållet i tankarna — det är sättet att tänka som man försöker arbeta med i KBT.

Vad vi tänker, känner och gör påverkar hur vi mår. Det är enkelt att förstå: jag tänker att jag är värdelös, då mår jag dåligt. Men följande faktum glöms ofta bort: även sättet vi tänker på, alltså hur vi tänker, hänger ihop med hur vi mår. Det kan illustreras med ett exempel.

Den deprimerade patienten kan tänka i svart eller vitt, dvs. ett binärt, eller dikotomt tänkande. Då finns inte någon gråskala, utan det handlar om antingen-eller. Det som inte är 100 % bra tolkas som 100 % dåligt. Eftersom ganska få saker i livet är 100 % bra — det går att hitta nackdelar med det mesta – tolkas mycket som 100 % dåligt, fastän sanningen ligger någonstans i mitten.

Ett annat exempel är att hamna i nedåtgående spiraler av negativa tankar, som successivt gör att man mår sämre och till slut ser allting nattsvart, utan att kunna ta sig ur det.

Så hur gör man då? Generellt handlar det om att distansera sig från sina tankar samtidigt som man tittar närmare på dem och utmanar dem. Tankar är inte sanningar, tankar är inte alltid i överensstämmelse med det i verkligheten som de ska representera. Kan det vara så att man tänker på ett sätt av gammal vana? Eller att man tenderar ignorera vissa fakta och förstora andra? Genom att också titta på när man började tänka på ett visst sätt, kan man få ytterligare förståelse för hur man tänker. Ibland går man tillbaka till barndomen och analyserar hur föräldrarna betedde sig mot dig — om det behövs. (trodde du inte att man gjorde så  i KBT? läs här)

Genom att ställa sig lite vid sidan av den eviga ström av tankar som far igenom huvudet kan man få den frihet som behövs för att återfå kontrollen över situationen. När man är bra på detta, kommer man att upptäcka när ens tankar går i svart eller vitt, och man kommer lyckas hejda den negativa spiralen. Som med allting annat handlar det om att träna, träna och åter träna, för att bli duktig. Och ibland är det hemskt svårt. Därför kan man behöva hjälp av en psykolog.

Lite tillspetsat kan man säga så här: KBT låter dig faktiskt tänka vad du vill. Men hur du gör det, det är en annan femma.

Har du frågor eller synpunkter på det vi skrivit? Lämna gärna en kommentar!

Det är svårt, det här med psykologi. Det mesta som skrivs på jobb & karriärsidor är omöjligt att applicera i något seriöst försök till förändring. De flesta är nog också överens om att det mesta inte ska tas på allvar (”smarta vägar till en högre lön: 1. Höj självkänslan”). Det finns så mycket att säga om detta, att vi här bara hinner att kort beröra ämnet.

För att kunna förändra eller förutsäga vad en individ, du själv eller andra, eller grupp kommer att göra och hur de kommer att reagera behövs ett antal ingredienser. Miljontals kronor, bland annat skattepengar, plöjs ned i åtgärder inom organisationer för att man vill att chefer och anställda ska prestera mer, komma överens eller bara ”ha det bra” – tyvärr saknas nästan alltid de rätta ingredienserna.

Vad sägs om att det ofta brister i kunskap: En bred kunskap i psykologi är faktiskt nödvändig. Utan detta faller uttalanden som ”vi måste motivera våra medarbetare”, eller ”morot är bättre än piska” platt till marken. Vad betyder motivation, eller varför (och när) är morot bättre än piska?

Psykologer kan placera dessa plattityder i en teoretisk referensram, ge dem betydelse och innehåll. Vi vet till exempel att piskan, om än effektiv under vissa omständigheter, tenderar att leda till det beteende man vill bestraffa bara förflyttar sig undan piskans räckvidd.

Vi vet att ordet ”motivation” kan vara en dimridå. När det kommer till förändring är du egentligen inte intresserad av att någon är motiverad att utföra en uppgift. Det handlar snarare om att kunna förutsäga om någon kommer utföra uppgiften eller inte, och bl.a. om en beordran ökar eller minskar sannolikheten att uppgiften utförs. Att säga att man behöver höja motivationen hos de anställda för att de ska arbeta mera, är en utsago med ett ”höja motivationen” för mycket.

Utan den breda kunskapen blir de flesta åtgärderna och utsagorna endast – i bästa fall – glimtande skott i mörkret.

Psykologers kompetens saknas vid många tillfällen. Bland annat vid organisationsutveckling. Det är tyvärr ett moment 22: Så länge man inte utvärderar sitt försök till förändring, kommer man inte veta om det lyckades, eller om det föll platt. Tills man gör det, kommer man inte heller förstå att involvera någon som kan. Tills vidare kommer tyvärr plattityderna frodas.